Shea

Saknar våra gammelhundar Harry och Drilla.. Saknar Sessan, katten.. Saknar våra hästar Kafka och Laponka... Min farfar... Saknar att kunna vara spontan.. Att bara kunna dra iväg utan att planera precis allt... Saknar bebisLeo... Saknar min gamla kropp, bort med fettet och hängpattarna... Saknar att min son inte har en far... Saknar att släktingarna på hans fars sida inte bryr sig mer... Saknar mina gamla vänner, som man glidit ifrån... Gamla bästa vänner...Underbara gamla vänner...  Saknar mina vänner som flytt från ön.. Mina nära fina vänner... Saknar klassen, Nv04.. Våran sammanhållning.... Saknar den där speciella känslan som jag inte kan sätta kläm på vad det är för en känsla... Saknar mina framtidsdrömmar som jag en gång hade.... Att bara kunna sitta och drömma sig bort.... Saknar dagarna där det inte fanns något riktigt allvar, som när man var 15 år... 

Listan är lång och blir bara längre om allt jag saknar, personer, djur, känslor, sammanhållningar... Men vad jag egentligen saknar är gamla Sara. Gamla glada, spontana, navia, spralliga, galna Sara. Antar att det är så det är att "växa upp", utvecklas. Delar av den gamla Sara finns ännu kvar, men nutidens Sara känner sig som en liten bitterfitta. Olycklig, bitter. Men trots det att dagens Sara känner så, så är hon även världens lyckligaste. Har vänner, få men ack så underbara som betyder mycket. Har en familj som ställer upp i vått och tort oavsett vad det gäller. Men framför allt, så har hon Leo, hennes som som gör allt det tråkiga fint. Efter en dag då allt känns meningslöst, bortkasstat, som om man bara står och trampar på samma ställe utan att komma någon vart, kliver man in genom ytterdörren så hör man ett skrik "Mamma! Mamma hemma!" och så kommer han, min son, springades med ett stort leende på läpparn och slänger sig i min famn för att ge mig en varm kram och en puss. Just i det ögnblicket så försvinner allt det tråkiga och bittra, för det gott folk, är äkta och ren kärlek. En kärlek jag hoppas ni alla kommer få uppleva..

Livet börjar på runta ett, och man får kämpa för att ta sig till dom andra rutorna, både fysiskt och psykist. För den kramen och pussen jag får av min son, gör jag det med glädje. Allt för att han skall få det bra.